De här står på Riddarholmen. Alltid undrat vad den har för funktion. är det för vanligt sopor eller ska smutsig snö samlas där. I och för sig kan ju vara gruset som ligger där uppe.
Men de är ju där året om. Och förstör utsikten.
färgglatt…
Färgglatt i den gråa dimmiga vädret. Kan ju vara också en markering i i HBT debatten. eller så vill man bara synas och märkas. 
zoom…zoom
Jag kan aldrig låta bli a leka med zoomen när jag är ute och fotar. Har massor så nog ska komma en hel del i fortsättningen.
Kanske en piller mot åksjuka för de som är extra känsliga?
leksakslandet….
dagens konstig…
Idag fick jag ett samtal på min privata telefon. Där det står följande:
Ingen uppringnings-ID
okänt
Nu svara jag ju aldrig på min privata telefon när jag inte känner igen numret överhuvudtaget, men det har aldrig hänt att jag får ringning utan uppringningsidentitet, ja utan nummer så brukar bara stå okänt eller hemligt nummer. Och dem svara jag ju ändå inte på.
I iPhone finns ju en riktigt smart funktion (som många inte vet om) där du kan blockera alla oönskade samtal. Himla bekvämt. Det hittar du när du skriver in uppgifterna på kontaktsidan, allra längs ner står : blockera den här uppringaren. Testa och använd.
Oh…. NOOOO
Jag kände hennes panik. När man inte hittar plånboken. Hur magen krymper, hjärtat stannar…likaså stackar tankarna…adrenalinet flödar lika så svetten börjar tränga fram. Har jag tappat den, har någon snutt den….Gud! var är du när du behövs. Hjälp! Hjälp!
på promenad…
glada gänget…
Ganska så filmiskt bild. Det påminner mig om en filmaffisch från förr men jag kan inte komma ihåg vad filmen heter. Någon?….
Jag fick nu en tips av Rep
licant Core ( en fotoblogg som jag är beroende av). Bröderna Cartwright som faktiskt liknar min foto men det var en modernare film jag tänkte på. Lite mer hårtkokt kriminalare från New York.
råttflickan på väggen…
Jag skulle egentligen få närbild på taket i lägenheten. För det verkade vara annorlunda. Men jag fick inte fram det, men väl hemma såg jag att det är en cartoonfigur på väggen minsann.
Men jag kan ha fel.
Hade jag varit ordets mästare skulle jag skriva en pratbubbla, men det är jag inte och kommer inte på något roligt och träffande alls.
Bilden tog jag i Gamla Stan Stockholm.
Jag tittade en gång till på fläcken och jag ser faktiskt flera olika gestalter där. Så även än äldre surgumma med. Här kommer det jag ser! (Klicka på bilderna för att förstora dem)
dansande kvinnan
råttflickan
sura tanten
en skylt, två budskap…nej tre faktiskt…
Allting har ju två sida. Även skyltar. För det är samma skylt på bilden. Och det tilltalar mig att det finns någon eller några som tar an sig att få oss ett gott skratt i det gråa vardagen.
Att någon sitter hemma och tänker ut vad hen skulle kunna göra om i stadsmiljön. Det tycker jag är underbart.
Skelett är vad man kan bli lätt även på övergångsställen.
Häromdan gick jag efter någon på gatan. Jag blev chockad hur hen ( vet inte om det var en hon eller han var klädd så att det passade för vem som helst.) bara gick. Kollade aldrig om nån bil var på gång, gick mot rött utan att se om det var nåt fara för livet. En individ som utgår ifrån att alla kommer stanna för hens skull. Och jag ser ganska så ofta de här typerna. Jag själv kollar även om det är grönt. För vad hjälper det att veta att jag hade grönt om idioten som kör är färgblind eller påverkad eller att även hen är ju helt förtrollad av sin smartphone.
För visserligen har jag planer för min död, men inte på ett bra tag. Jag är inte färdig med livet än.
känslan sitter inte i skärpan, eller?…
Jag lämnade tillbaka min 50 mm ( f 1,8) objektiv. För delvis trivdes jag inte med den fasta formatet, delvist kom jag på att jag har en 45 till min spegellösa kamera. Visserligen ligger inte ljuskänsligheten lika högt, den är bara en f 2,8 – men problemet är det samma. Man måste gå en massa mycket och ibland vore ju inte heller fel att ta en bild på helheten också. NEJ!…jag är definitivt en zoomer. Mina bilder kommer aldrig slå stort så jag behöver inte ha det vassaste och mest ljuskänsligaste objektiven som finns. Jag är nog mer ute efter känslan inte skärpan.
Ni får gärna upplysa mig om jag har fel. Jag lyssnar och lär mig gärna. 
Efter att jag lämnade tillbaka objektivet, tog jag vägen mot Kungsträdgården för hemfärd. naturligtvis var det en hel del att fota. Jag tänkte inte på det, men det är nästan alltid nåt intressant som händer på Kungsträdgården på helgerna. Nu fick jag fota med min 45:a. Om jag saknade min zoom. Väldigt mycket.
Efter ett tag gav jag upp, för även om det var kul att se Ukrajna visa upp lite lekfullhet, så var det lite dåligt organiserade där folk sprang in och störde och var inte lätt att se vad som var vad.
Men här kommer bilderna och som vanligt är det ändå en hel del Det var en maslenitsa. Vad maslenitsa är för nåt har jag inte en aningom, hittade det inte genom översättning.
Hon delade ut godis till barn
maslenitsa
den tjocka dimman…
Så fort det blir dimma får jag fnatt. Jag blir som ett litet barn i godisboden.
Jag bestämde mig att gå till Fotografiska igår. En av favoriterna i stan ( Stockholm). Vägen dit blev inte heller ett besvikelse då det var så klart dimma. Ganska så tjockt över Saltsjön. Jippi.
Mer parten av bilderna kunde jag inte framkalla, då RAW spökar och mitt program vill inte befatta sig med den så klart, samtidigt klarar inte min datorn programmets uppdatering. Så jag får vänta tills på måndag.
det knoppas…
Det knoppar överallt. Ändå är inte speciellt varm ute. Men naturen verkar veta mer än vad vi vet.
skor på gatan…
En butik las ner här på hörnet. En som sålde skor. Så det var lite fria skor för de som gick förbi. Ändå är jag förvånad att så många ligger kvar efter en natt.
Men i ärlighetens namn var de flesta ganska så fula. Kategori skulle inte ens vilja dem om de var gratis. 
Den förste bilden är från förra veckan och den andra från idag.
Fast nu när jag synar bilden ser jag faktisk där en jag skulle velat ha. Bootsen som ligger där på höger den ljusa och jag vet att den har en lätt rosafärg. Fan att jag inte såg den. Kanske är det bara en av varje. Jag skulle nog behöva båda. 
Snart kommer en ny butik öppnas. Faktiskt en favorit, som har valsat runt i stan men började sin bana här i Vasastan på Rörsrandsgatan, den heter Spiti och säljer inredningsdetaljer från Indien. Hon brukar ha en skön blandning.
sommarbär…
förfallet i skogen…
Jag har alltid velat fotografera gamla hus som ingen bor i. Men sånt finns ju inte i storstan, i alla fall inte i Stockholm. Men när jag var och hälsade på mina föräldrar visste jag att det finns ett ställe där som har lämnats till förfall.
Det var ett militärt område från tider när gränsen var hårdbevakat.
Järnridån föll ju 1989 och sen dess har dessa byggnader stått tomma. Mitt i skogen. Man kunde ha det till mycket men det blev till inget. Synd.
Min far körde mig dit och medan han väntade gick jag dit själv. 15 minuters gångväg cirka. Det var ruggigt att gå runt där själv. Ibland stod håret rakt upp på min nacke så rädd jag var. Fånigt, för det var ju ingen där. Varken djur eller människa. Märkligt vad mörker gör inverkan på en. Det var ju mitt på dan men mitt i skogen med all vegetation runt om blir ju mörkt inne.
i min hand…
vallmo…
Vallmo är en krydda som är en blomma som är en drog. Eller om det heter vallmö då även det namnet förekommer på nätet.
Farmor hade alltid en mindre fält med vallmö i sin trädgård. Hon var inte ensam med det. Det hade ju alla i byn.
Man kände ju till effekten( innehåller opiat om nu någon som inte vet om det) men konstigt nog ingen missbrukade vallmo till annat än man använde och använder än i dag i bakverk och i vissa maträtter. Man behandlade vallmo enbart som matväxt.
Sen 2006 är den förbjuden att odla den vitblommande sorten.
migrän från helvetet…
Lite off efter en helvetes natt, då var ju nära att åka in akut. Men jag orkade inte ens med det. Fick en migrän som var skickad direkt från helvetet.
Om det nu var migrän, eller nåt annat som sen spred sig ner mot axlarna också. Ont gjorde och ingen smärtstillande gav lättnad.
Att ens huvud kan göra så ont är ofattbart, och många som aldrig haft ont i huvudet kan inte ens förstå.
Jag åkte inte in för jag vet ändå vad som skulle ha hänt. Jag har gjort det för ca 10 år sen, då jag hade också migrän som efter en veckas smärta accelererade till en nivå jag inte längre stod ut med. Jag försökte lindra smärtan med att trycka bort det onda vilket resulterade i att jag fick extrem öm nacke. Till slut fick jag även feber för kroppen var nog rätt så slut. Öm nacke och febern fick de tro att jag fick hjärnhinneinflammation, och det hjälpte inte att jag sa att jag visste att det inte var så. Ryggmärgsprov ska göras.
Väntan på läkare var ju långt. Jag var inne halv åtta på morgonen. Jag fick ligga på korridoren hela dan bakom en skynke. Ingen tittade åt mig, jag åt inte och inte heller drack jag. En gång tittade en sjuksköterska åt mig och jag frågade henne om hon kunde hämta nåt, men hon tyckte att jag ska göra det själv. Jag var fruktansvärt dålig så jag hellre svalt.
Klockan 4 på eftermiddag fick jag träffa en läkare som sen gjorde ryggmärgsproven. Det visade inget, men det visste jag redan då. Jag undrade lite försynt att nu när jag ändå är här kunde inte jag få något åt min outhärdliga smärta. Jo det skulle jag få naturligtvis. Vad helvetes medicinen hette kommer jag inte ihåg längre men den istället för att lindra så multiplicerade smärtan och jag trodde jag skulle dö. Nu gjorde jag inte det, men de behöll mig över natten. Kl 18.00 blev jag transporterad till avdelningen och då fick jag en macka. Jag somnade snabbt, och på morgonen blev jag utskriven då jag inte blev sämre under natten. Migränen eller vad det nu var klingade av efter ytterligare två veckor.
Med detta i minnet är inte så konstigt att jag inte gärna åker in akut, för det har ju gått nu 10 år sen detta hände mig, tyvärr som alla vet har inte sjukvården har blivit bättre utan faktiskt sämre.
neonreklam…
vårtecken…
Soligt och fint men något blåsigt var och är idag. Tog en lång promenad och vad såg jag? Ja, våren är här. Förrgår snö, igår snöblandad regn idag sol och blommor. Det går undan.
ekoxe
kärlek in i döden…
Vissa lyckas med konsten att vara kära ända in till slutet, medan andra jagar hela livet och upplever enbart korta stunder av lycka med massor av skilsmässor i bagaget.
Mitt hjärta svämmade verkligen över när jag läste om paret som dog med 36 timmars mellanrum. Vad är hemligheten egentligen? Är det någon som vet det?
Handlar det om tur eller mer om ett inre egenskap. Skulle de har fungerat lika bra ihop med andra också, eller var det bara just Floreen Hale, 82 och Edward Hale, 83 ihop som fick till en så osannolikt lyckligt liv?
Jag bara undrar?
ringen i vattnet…
över natten hände det snö….
Över natten blev ju liksom vinter igen. Vackert? Ja! Men ack så onödig. Dock tog jag kameran med den nyinköpte fasta 50 mm.s gluggen ( f 1.8)
Jag är osäker om vi kommer att bli vänner. Mer van vid zoomobjektiven. Jag kände mig verkligen begränsad av att ha ett avstånd till allt.
Småttingarna var dock glada. och åkte i glädjeyra över isbanan i Vasaparken.
de var på väg att slå ut. :(
