Var och handlade. En relativ kort sträcka från St:Eriksplan till Fridhemsplan. Över en bro, där det blåser ganska friskt nu på vintern. Ja även på sommarn också men då känns det enbart skönt. Tar mellan 5-10 minuter att gå. Under den korta sträckan träffade jag 2 tjejer med bara ben och ena hade kjol till knäna och den andra en byxa som slutade strax under knän.Och nej de hade inte genomskinlig strumpor på sig.
en spegel många önskar sig
Är det ett nytt mode som sprider sig? Statistiskt blir då ganska många då som springer runt i stan i kylan utan att klä på sig ordentligt. Har någon blogggat i vikthetsen att frysa är bästa sättet att minska i vikt, för det bränner extra mycket kalori?
Med dagens vill synas har utseende hetsen har ökat enormt. Många påstår att de inte bryr sig hur de ser ut, men de är alltid vackra och smala. Det händer väl att tjocka säger också att de mår alldeles utmärkt med egna vikten, tills de till slut lyckas gå ner i vikt och då erkänner hur dåligt de mådde när de var tjocka.
Vissa säger som Malin Wollin, att de får äta precis vad som helst. eller Hanna Friden som får kämpa för några extra kilo. Det fastnar inte på kroppen. Så för de blir ju inte en kamp att hålla vikten. Än.
Sen kan man gå in på en annan sida och läsa hur man kan minska från 137 till 53 kg. Undrar förstås varför inte hon ville behålla sin vikt.
Jag kommer ihåg att jag kunde äta hur mycket som helst och vad som helst. Folk var avundsjuka när vi åt tillsammans. Nu är den tiden över. Höll sig tills jag blev runt 40 år. Nu är det mer en daglig kamp att hålla vikten efter att den har rasat iväg alldeles för mycket för några år sen och kämpade ner mig till ca 58 kg.
Jag tänker inte tillåta igen att min vikt banar i väg, men det är absolut inte lätt. Och i den utseende fixerade världen är inte lätt för de som inte passar in. Själv är jag inte vacker, inte särskilt smart heller, åldrandet upplever jag som helvetet på jorden som jag inte kan undvika och inte heller fått jag något talang som det flödar över. Jag misslyckas med det mesta, lyftet kommer aldrig. Med andra ord är jag en medel, som får leva sitt absolut ointressanta singelliv tills det är dags att dra till oändligheten.
Egentligen skulle jag bara skriva om barbenta i vinterkylan, men eftersom ändå är det bara några få som läser så gör inte så mycket om jag fäller ett och annat tår över det oföränderlige.
Divage 
Hejsan söker lite nya spännande bloggar inom diverse kategorier o göra länkbyte med? läs på min blogg simpelt! =)
GillaGilla
jaa visst finns det dom som kan äta vad som helst och får kämpa för att öka i vikt..men det känns ändå som ett lyxproblem, som sagt: här sitter jag i förorten med usel ekonomi, väger lite mer än jag ville( pga. kass hälsa går det inte ens träna särskild mycket) och drömprinsen har knappast haft vägarna förbi så man är ofrillig singel på köpet..kram på torsdagen:-)
GillaGilla
Jag är ju aldrig i stan just nu så jag har inte sett eländet. Verkar ju inte klokt.
Jag brukar tänka för mig själv när jag är väldigt negativ vilket händer rätt ofta som jag mår nu för tiden att risken är att det hela blir självuppfyllande.
Man får fundera över hur man kan snacka sig själv tillrätta emellanåt.
Kram
GillaGilla
ja det ränner runt en del barbenta i den här staden med, jag kanske skulle gå ut i shorts. För övrigt kan jag bara hålla med Laila i vad hon skriver.
Åh inte ska du fälla tårar, jag tycker du är en unik och intressant person och det är väl värt nåt! Det kan du tacka din talang för som bloggare. Jag kan känna precis som du, jag har aldrig heller lyckats med nåt, utan fastnat i medelsnåret.
Jag gillar dig och är säker på att du har kvaliteer som ingen annan har!
GillaGilla
Jaa du, det är mycket man kan fundera på ibland. Livet. Hur man bäst ska ta till vara på det. Ojämnt fördelande av resurser. Trender och trendsättare.
Men så länge man trivs med sig själv så är det nog bra om man kan strunta i vad alla andra tycker – för livet är alldeles för kort för att gå och gräma sig.
Själv tror jag att jag så småningom har lärt mig just detta, att trivas med den jag är – och att trivas med mitt eget sällskap.
Men jag kan inte helt komma bort ifrån tankarna på hur andra upplever mig och känslan av osäkerhet i offentliga sammanhang finns kvar. Men jag har liksom ändå vant mig vid det och accepterat det.
Snart blir det vår. Kram på dig!
GillaGilla