Vissa saker ser bättre ut på bilder än i verkligheten, och ännu bättre i svartvitt.
Jag är väldigt förtjust i arkader. Mest på dagtid, för i mörka timmar vill jag helst inte gå där. Jag är lite harig så att säga. Jag skyller på min amygdala. Visst, man kan kämpa emot sin rädsla, men det orsakar också en enorm stress i kroppen. Jag skulle kunna utmana mig själv och ta promenader sent på natten och ta fantastiska nattbilder, slippa trängseln på trottoarer osv. Men jag vill inte det. Blir jag en bättre människa, eller intressantare på nåt sätt. Måste man utmana sig och hoppa fallskärm eller bungyjump? Dyka med hajarna eller vandra i öknen?
Amygdalan ställer till det, men hur väljer den vad man är rädd för? För jag är fruktansvärt rädd för spindlar.. fånigt då de är inte speciellt stora. Visserligen alla är ju giftiga mer eller mindre även om ingen som dör av dem åtminstone i Europa, så är de inte roliga alls. Samtidigt får jag ingen reaktion alls på ormar och snokar. Vad är det som bestämmer? Definitivt inte jag. I alla fall inte medvetet. Det är min amygdala som har större bestämmelse rätt än jag har. Gömd i min hjärnas djupaste skrymslen. Fria viljan blev naggad just.
Divage 
Toppenfoto, instämmer med Kristallina! Den lilla mandeln i hjärnan ställer till det och det är som du skriver, hur väljer den? Det går ju att träna bort sina fobier eller så försvinner de kanske av sig själva. Jag hade stark ormrädsla, åskrädsla och spindelrädsla. Men de är borta nu, nu har jag bara respekt för dem och livet har blivit lättare när jag slipper rädslorna. Jag tror att de som hoppar bungyjump och gör andra äventyrliga saker har behov av endorfinkickarna.
GillaGillad av 1 person
Jag vet inte om man kan jobba bort sina rädslor. Man säger ju det. Jag har märkt att jag kan fotografera spindlar men då är det ändå avstånd från spindeln. Samtidigt blundar jag för övrig ( böcker eller tv)
Här hemma får jag regelbundna besök av spindlar och de är inte överlevare. Inte heller kan jag fotografera dem då finns risk att de försvinner medan jag hämtar kameran. Det blir absolut ingen endorfinkick, men adrenalinrus.
GillaGilla
Nej, det är nog helt olika saker för dig och för äventyrarna. De har behov av att utsätta sig, de mår bra av det. Och jo, många har blivit hjälpta av fobiträning.
GillaGillad av 1 person
Min granne är nog färdigtränad mot spindlar.
GillaGilla
Han har nog inte ens behövt någon träning. Han har dem som kompisar.
GillaGilla
Och Gud. Han har hundratals.
GillaGilla
Jag hittade en förskräcklig mängd med stooora spindlar i jordkällartaket i somras. De hade spunnit väldigt vackra vita kokonger för sina barn. Så nu är de flerfaldigare. En vacker dag går jag in och kikar.
GillaGillad av 1 person
Lycka till!
GillaGillad av 1 person
Jättefin bild och jag gillar också arkader men definitivt inte kvällar och nätter för våldet vi vill slippa finns tyvärr.. 😢 Spindlar hör inte direkt till mina favoriter och ormar ger mig rysningar.. Kram!!
GillaGillad av 1 person
Antingen är media som blåser upp det mesta eller så folk har blivit våldsammare.
Kram!🥸😀
GillaGilla
Fantastiskt bra foto. Att två människor dyker upp i första ”rutan” gör det perfekt enligt mig. Den där lilla rörelsen i de geometriska former. Skuggan av kedjorna….. helt underbart!
Nej, rädsla och skräck inför något kan väl ingen förklara. Det finns bara där. Medan jag matade spindlar i min tvättstuga hade du antagligen inte tvättat längre.
Onödiga hjältedåd som att fota på natten kan man vara utan. Hade jag inte heller gjort.
GillaGillad av 2 personer
Jag har en granne. Hans lilla etta är full av husspindlar. När jag var inne hos honom under en inspektion var ju spindlar och spindelnät i varje hörn. Jag fick massiv migrän av chocken. Det var det hemskaste jag har varit med om. Dessutom rymmer några med jämna intervall och dyker upp i min lägenhet. Dock tar ju deras livslinje slut här. Men nog blir jag väldigt stressad och upprört, och några dagar som blir förstörd och inte gärna går barfota av rädsla att trampa på en.
GillaGillad av 2 personer