att åldras…

Jag skulle må bra av att bo i ett hus med gammal stil och gå hem i den här korridoren. Jag kommer inte ihåg var jag tog bilden men var någonstans här i Vasastan i Stockholm.

Jag är en av dem få som tycker är jobbigt att åldras. Inte det inre åldrandet utan den yttre.  Det är inte så att jag går runt och beklagar mig hela tiden eller ens tänker på det dagligen, men absolut när det blir fotodags av det måste slaget. Tex pass eller körkort.
Idag var det då dags för en nu pass.

Det är ju märkligt, för några dagar sen fick bara en känsla att jag ska kolla mitt pass. Då upptäckte jag att om några veckor är det utgånget. Suck…redan då kände ångesten krypa.

Idag är ju mycket enklare att byta pass än sist. Nu bokar man passande tid på passande dag och passande polismyndighet. väntetiden blir max 5 minuter. Slipper den eviga väntan som det var förr. Smidigt.
Men sen kommer ögonblicket där sanningen vissas upp obarmhärtigt. En bild tas, men som jag ser uuuut. Verkligen ångest. I svartvitt. Varför inte i färg? och varför kan man åtminstone ta två bilder som man kan välja den som är bäst. Bäst av två hemska?
Det var ju ändå fördel med bilder man kunde ta med sig förr i tiden,  man kunde ta flera tills man blev nöjd.
Visst fick jag komplimang av killen som satt i båsen, och han tyckte att jag föddes i en speciellt år, och ingen skulle gissa att jag är 60 år. Och jag vet det. Men bilden ljuger inte och inte heller förskönar den. Frågan jag ställer …varför man inte kan göra bättre fotoautomater?
Är det någon som tycker att bilden ger en rättvis bild på sitt utseende?