varför ler folk inte längre?…

Jag är ju inte den som sprudlar av glädje från morgon till kväll. Finns en hel del mörker i mig och depressionen ligger inte heller för långt i mitt sinne. Men jag har lätt att le. När jag träffar en granne i huset hälsar jag och ler, tillbaka får jag i bästa fall ett hej och ibland t.o.m blickar som kan få en att tappa modet. Giftpilar.
Jag berättade om händelsen i ett kafé för en vecka sen med den surmulen kaféägaren. Jag tycker att i vissa yrke är ingen nackdel att kunna le. Faktisk i alla yrken.
Just nu pågår fönsterrenovering i vårt hus. Varje lägenhet tar cirka 2 veckor att bli färdiga med. Det är 2 killar som jobbar och sliter. De jobbar bra. Den ena killen är svensk och den andra tror jag är polsk. och polacken är butter. Jag har pratat med honom ett antal gånger ( vilket är inte lätt då han pratar engelska medan jag har  ganska så dåliga kunskaper i engelska speciellt i kunskaper som handlar om fönster och allt runt om. Ja… jag är dålig på engelska för övrigt  också ska jag erkänna, men som jag nu ser utvecklingen i Sverige som måste vi i fortsättningen behärska eller rent av gå över och bli engelskspråkiga rakt av. För hur ska man undvika missförstånd med alla nya emigranter som nu ska snabbt utfasas till arbetslivet. – detta var bara en parentes i det hela så klart, inlägget handlar om att le inget annat.)
Man kan ju tycka att han har svåra problem som tynger honom och kanske alla andra med man möter på, men jobbar man med människor så får man faktiskt anstränga sig en aning. Helt enkelt bör man hitta glädjen i sitt jobb och kanske vara glad över att man har ett jobb. Trivs man inte då är det bättre att sluta än att sura dagarna i enda och kanske livet igenom.. Då är det livet inte längre värt att leva.

Säkert har alla åsikter om detta, men folk borde vara liiite vänligare dock. Det finns en bok – Flow -som kan hjälpa mycket på den vägen. Jag är verkligen glad att jag läste den för många, många år sen, för tankarna i boken  ändrade och rättade till  hur jag ska se livet och jag faktiskt gör det. Jag önskar bara att jag hade läst den när jag var mycket yngre. Det betyder inte att jag är en solstråle dagarna i enda.. visst har jag dåliga dagar och inte minst nätter, men det är sällan det går ut på människor som inte gjort nåt ont mot mig.

 

höst...byggnad......foto: AntoniaB© 2013

Gå ut och le. Kan inte vara så svårt. 🙂 🙂 🙂 🙂 :):) 🙂

Annonser

11 thoughts on “varför ler folk inte längre?…

  1. Färggrant foto, vackert! Jag har nog lätt för att se sorgsen och allvarlig ut. Det har hänt att okända människor har undrat. Man får kanske tänka till lite extra om man har en introvert läggning.

  2. Bra inlägg!
    Jag försöker le så ofta jag kan och jag hoppas det inte ser ut som en grimas, för meningen är på riktigt att ha vanligt hyfs och pli i mig.
    Och är man i ett serviceinriktat jobb måste man kunna le, också så det ser äkta ut.
    Kram och 🙂

    • Det är ju bara så. Man måste ibland fejka.
      ibland när jag har riktigt jobbigt och eländigt, brukar jag dock säga till mina kunder det, så de inte tror att jag är arg på dem.
      Kram och 🙂

  3. Halloj..
    Ja jag måste nog säga att jag är som Darkie RP pigg som tusan på morgonen och somnar ofta i soffan kvällstid.. Om jag är ute och ska gå till a från b så år jag oftast fokuserad på det jag ska göra och då kan jag gå förbi en massa folk jag känner utan att säga hej sen får jag höra att jag är snorkig och ser ut som drottningen av saba hur nu hos såg ut.. men jag är inte snorkig jag stirrar som regel inte på folk och hälsar och LER om jag känner igen någon så är det .. Kram på dig från mig och ha en bra helg och skit i alla surpuppor / Nicki

  4. Håller med dig i mångt och mycket. Jag är en morgonpigg jäkel. Kan knalla upp klockan 2 på natten och vara väldigt kreativ. Tyvärr är jag ett såll (trött) på kvällar. Således ingen glädjespridare på kvällstid. Jag bor i ett höghus med 40 lägenheter. På min våning finns det 8 lägenheter. Lugnt som bara den. Åldern är typ 50+.
    Det kan gå flera månader innan jag träffar på en granne, på min våning. Idag var jag och besiktade bilen. Efter hemkomst, när jag kom upp till min våning, träffade jag på en granne, som jag inte sett på flera månader. Jag blev skitglad! Han är 75 år, tror jag. Jag har alltid talat med honom när jag mött honom.
    Han berättade om och varför jag inte sett honom under den senaste tiden. Innan han berättat sin historia, såg jag vad som drabbat honom (hans utmärglade kropp), cancer i gallblåsan (hans ord). Tyvärr var även områden runt gallblåsan infekterade (finns ingen bot). Han var dock på gott humör. Efter att samtalat om hans sjukdomsbild, möten med hans hemtjänst och våra grannar, knallade jag in till mig.
    Jag bytte om i ett nafs! Jag var ju på väg ut i skogen. När jag knallar ut och låser till min lägenhet, träffar jag ytterligare en granne. På en skala. Hur stor är chansen? 2 grannar på samma våning på 15 minuter. Henne träffade jag när jag skulle åka till Tallinn. Hon skulle nu ut på en promenad i vårt härliga höstväder. Vi önskade varandra en fin helg.
    Jag hoppas att jag gav mina grannar ett gott intryck av mig. Jag hade ju inte bråttom någonstans. Jag gav dem några minuter att prata av sig, även för egen del.
    Vad kostar det att ge en medmänniska ett leende, en kram och att lyssna till deras ord???

    Önskar dig en fin helg!

    • Eller hur! Det tar inte mycket tid att lyssna. Att säga trevlig helg eller bara ge ett leende.
      Säkert gjorde de också glada särskilt mannen som var sjuk.
      Jag önskar att jag också kunna gå upp så tidigt. Eller visst vaknar jag men känner inte lusten just att gå upp.
      Ha en skön helg du med. 🙂

      • Tack vännen.
        Jag tror att han som är cancersjuk och bor snett mot min dörr blev jätteglad. Numera orkar han inte gå ut själv (utanför huset). Han satte sig ner på sin rollator , för att hämta andan. Han berättade att: Numera motionerade jag inte , orkar inte fram och tillbaks med rollatorn på vår våning (kanske 60 meter, fram och tillbaks i korridoren). Men försöker!
        Detta gav mig en tankeställare eller 3.

        • Ja, man kan tänka sej, hur ensamt det måste vara för honom.
          Varför tittar du inte in hos honom då och då med en kaffethermos och några kakor?
          Han bor ju alldeles bredvid dej. En halvtimme av din tid kunde lysa upp en
          annans tillvaro. Bara ett förslag.

Kommentera gärna, tack! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s