Vissa lyckas med konsten att vara kära ända in till slutet, medan andra jagar hela livet och upplever enbart korta stunder av lycka med massor av skilsmässor i bagaget.
Mitt hjärta svämmade verkligen över när jag läste om paret som dog med 36 timmars mellanrum. Vad är hemligheten egentligen? Är det någon som vet det?
Handlar det om tur eller mer om ett inre egenskap. Skulle de har fungerat lika bra ihop med andra också, eller var det bara just Floreen Hale, 82 och Edward Hale, 83 ihop som fick till en så osannolikt lyckligt liv?
Jag bara undrar?
Det händer lite då och då att gamla människor som har levt länge ihop dör med kort mellanrum. Min väninnas föräldrar dog nyligen, den ena före jul och den andra direkt efter nyår. De fick en gemensam begravning, man hade börjat planera för moderns begravning när pappan också dog.
Hmm…det ger perspektiv. MEN han har ju levt sitt lev med någon och då blir det naturligare att försöka hitta nån. Jag har alltid levt själv. Och aldrig hittat nån som Uppenbarligen skulle ha stått ut med mig, så nog är utsikterna är inte det samma.
Jag har ju gett upp, och idag skulle jag tycka att det är jobbigt att anpassa sig.
Sen ville jag ju aldrig bo ihop. Jag ville vara särbo, men det ville inte mina pojkvänner.
Då får jag ta min farbror som exempel i stället. Vi trodde att han var den evige ungkarlen men ack vad vi bedrog oss. Han hittade sin kvinna på äldre dar. De flyttade aldrig ihop men var glada tillsammans.
Jag kan tro att det kan vara svårt att anpassa sig, men om förhållandet ger en något så är man nog beredd att offra nån liten vana eller ovana, tänker jag.
Hmm… Tål att tänka. Kanske hittar jag min fläck. Eller hittar fläcken mig. ( ungerskt ordspråk : Varje hål hittar sin alldeles egen stoppning. Dock låter lite prekär i översättning. Man syftar på kläder som fick hål i sig.)
Divage 
Så vackra blombilder, den översta är suverän!
Det händer lite då och då att gamla människor som har levt länge ihop dör med kort mellanrum. Min väninnas föräldrar dog nyligen, den ena före jul och den andra direkt efter nyår. De fick en gemensam begravning, man hade börjat planera för moderns begravning när pappan också dog.
GillaGilla
Så skulle jag också velat ha det, men jag hittade aldrig min själsfrände. Så det blir ensamt att gå vidare. Men det går det också.
GillaGilla
Hittade aldrig. Det är väl aldrig för sent!
GillaGilla
Det tror jag. Gamlingar har inte mycket värde i världen idag.
GillaGilla
Min svärfar blev änkling för tio år sedan. Han har en särbo nu. Han är 85.
GillaGilla
Hmm…det ger perspektiv. MEN han har ju levt sitt lev med någon och då blir det naturligare att försöka hitta nån. Jag har alltid levt själv. Och aldrig hittat nån som Uppenbarligen skulle ha stått ut med mig, så nog är utsikterna är inte det samma.
Jag har ju gett upp, och idag skulle jag tycka att det är jobbigt att anpassa sig.
Sen ville jag ju aldrig bo ihop. Jag ville vara särbo, men det ville inte mina pojkvänner.
GillaGilla
Då får jag ta min farbror som exempel i stället. Vi trodde att han var den evige ungkarlen men ack vad vi bedrog oss. Han hittade sin kvinna på äldre dar. De flyttade aldrig ihop men var glada tillsammans.
Jag kan tro att det kan vara svårt att anpassa sig, men om förhållandet ger en något så är man nog beredd att offra nån liten vana eller ovana, tänker jag.
GillaGilla
Hmm… Tål att tänka. Kanske hittar jag min fläck. Eller hittar fläcken mig. ( ungerskt ordspråk : Varje hål hittar sin alldeles egen stoppning. Dock låter lite prekär i översättning. Man syftar på kläder som fick hål i sig.)
GillaGilla
Aha. Jag förstår. Roligt talesätt!
GillaGilla