once upon a time…


Det börja bli stress i hjärnan. Ju äldre man blir desto mera tankar som ska samsas och sorteras. Vissa  minnen faller bort medan andra minnen lever i högsta grad..

I en kommentar hos Jag med dem vackra foton har jag nämnt lite i förbifarten att jag har minnen från 1700-talet och 1800-talet.  Det väckte viss intresse och en av hennes följare ville veta lite mer om det.
Jag har tidigare skrivit om det ,tyvärr  var och i en viss mån är jag fortfarande  är dåligt på att tagga. Jag har nu blivit något bättre, men jag tycker fortfarande att det är så otroligt tråkigt sysselsättning dock nödvändigt.

Innan berättelsen måste jag ändå fastslå  att jag  inte  tror på Gud. Tror inte heller på livet efter döden. Inte ens tror jag på spöken och andra märkligheter. 🙂 Jag tror på livet och jag tror på nuet. Men ibland händer det saker som jag inte har en bra förklaring till, medan andra händelser går att förklara. Som när Jungfru Maria uppenbarade sig en mörk natt. 😉 Mer om det senare.

För många år sen nu skulle jag öva lite hjärnkontroll. Och för att komma lite djupare in i medvetandet ska man räkna ner. En sorts meditation skulle man kunna säga. Jag koncentrerade enbart på siffrorna för att inga tankar ska segla upp. Plötsligt befann jag mig i Versailles. Vi var i parken. Vi stod i en ring och kastade boll till varandra. Jag var hovdam hos Marie-Antoinette ( jag vet…ganska så löjligt.)
Jag blev chockad, öppnade ögonen och undrade vad det jag var med om. Det var bara en kort sekvens men det kändes verkligt.  Många som jag berättade det slog bort det och sa att jag drömde.  Jag vet att det var ingen dröm. Jag drömde förr mycket och aldrig undrade i efterhand vad det var för konstig dröm jag hade. Jag visste att det var dröm hur konstigt och invecklande än drömmen var.
Det här var verkligt och det var det som skrämde.
Dagen efter gjorde jag ett nytt försök.  Halvvägs in i meditationen är jag plötsligt på landsbygden, vi har just avslutat  dagens sysslor på vår mark. Har samlat in skörden och var på väg hem. Jag satt högt upp på vagnen som drogs av 2 oxar. Vagnen var full med hö. Jag var en bondtös  i Alpen i Österrike ( det var någon gång på 1800-talet)

Jag öppnade ögonen skräckslagen igen . Upplevelsen var verkligt. Jag har inget förklaring till det.
Två sak kan jag lägga till. Jag gillar inte Frankrike. Har aldrig gjort det. Trots flera inbjudan av en vän som gifte sig dit, har jag inte besökt landet. Österrike däremot älskar jag. Var där många gånger och lätt skulle kunna bo där också. Får alltid en varm känsla inombords så fort jag ser bilder eller filmer därifrån.

Som sagt har jag ingen förklaringar till dessa, men jag vet att jag inte drömde. Har försökt meditera efter detta också men jag lyckas inte. Så fort jag når till en viss nivå börjar krypa i kroppen och jag faller ur det meditativa innan jag når dit.

Och så var det Jungfru Maria.  Detta hände för några år sen hemma hos mina föräldrar. En natt vaknade jag att en kvinna påfallande lik Jungfru Maria stod i dörröppningen till mitt rum. Hon bara stod där med sina vita händer medan jag skräckslagen kröp nästintill upp på väggen.
På morgonen funderade jag ett tag om jag ska berätta det vid frukostbordet risken fanns ju att jag blir utskrattad och dumförklarad bara, men jag berättade i alla fall.  Blev lite tyst sen sa min far att det var lite konstigt för han hade inte heller så bra natt. Han vaknade också kallsvettig av att någon sträckte sig in genom den stängda fönstret och ville strypa honom.
Jag funderade ett lite stund och så kom jag ihåg att dagen innan målade jag ett rör i lägenheten, med färg som innehöll lösningsmedel. Det andades jag in hela dan och även min far också då rören gick där han sov. Vi fick varsin hallucination.

För dig som kanske inte läste de inledande raderna vill jag bara klarlägga en gång till att jag är inte troende. Tror inte på livet förre vårt födelse och inte heller efter våra död. Jag tror på nuet även om nuet är ganska så kämpigt att leva i vill jag inte något annat än att leva nu. 🙂  Och jag kämpar…

18 tankar om “once upon a time…

  1. Jag har sniffat thinner i tonåren. Då blir man knäpp. Men mediterar gör jag inte. Tror säkert det är bra. Ska försöka någon gång när jag får tid. Har fullt upp med att göra saker och leva NU! Dock tror jag på ett liv efter detta. Tror att vi alla får en chock när vi dör. En del en glad och andra en hemsk! 😛

    Gilla

    • Jasså. .. Det gjorde du. Hade en kompis som gjorde det också under översikt.
      Jag tar bara en cigg då och då.
      Jag mediterar inte heller. Äventyret satta ju stopp för det. 🙂

      Gilla

  2. Jag förstår att dessa upplevelser skrämmer dig och får dig att undra. Jag har ingen förklaring för jag vet egentligen inte vad jag tror eller inte tror.

    Gilla

  3. Ja, så har jag läst om allt vad du inte tror på Antonia och vi alla har ju rätt till vad vi vill tro på eller inte. MEN du tror på lösningsmedel – så långt efter det att ni blivit exponerade ???
    Som sagt så tror vi på vad vi vill 🙂 Intressant under alla händelser 🙂

    Gilla

    • ööööööö…vet inte vad jag ska svara. Klart att alla får tro på vad man vill. Jag säger bara att jag inte tror på övernaturliga. Händelsen med lösningsmedlen hände ju på samma natt. Kan inte tycka att det var långt efter. Eller? 🙂

      Gilla

Kommentera gärna, tack! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.