vart vi är på väg?…

Jag har alltid trott på att det finns liv utanför jorden. I en sån stor universum kan inte bara vi vara de ända som är intelligenta.
För är det inte lite ångestframkallande om nu skulle bara vara vi. Människor. Det är som när en gång för många år sen, när svenskarna hade mer pengar och alla hade lämnat stan vid midsommar , var jag den ända i hela huset som var hemma.  Det kändes kusligt. otryggt på nåt sätt.

I staden kändes som om man gick runt i en konstig film,  som typ i kommissarie Montalbano filmerna, där det aldrig finns folk på gatorna. Massor av brott att lösa, men ingen folk på gatorna. Surrealistisk.

Och så har vi nu den här Voyager som har varit ute i Universum sen 1977.  ( tom siffran ser konstigt ut. ovant. som om det var flera hundra år sen.)  Men så länge sen var det ju inte.  35 år sen den skickades i väg..
Och den fungerar än. Ingen slit och släng maskin som dagens elektriska prylar. Den skickar till NASA värdefulla upplysningar. Säger de.
Men borde inte farkosten ha passerat nån planet med liv på?  Och inte heller Hubble har fångat in något med liv på.  Ändå levererar Hubble, fantastiska bilder om vår universum.  Kan man ta bilder så långt borta så borde men kunna nagelfara planeterna i närheten så mycket bättre än vad man gör.
Eller kanske man gör det, bara vi  inte får veta vad man hittade.

Nu ska den snart lämna vår solsystem också. Kanske överlever den färden.  Men den kosmiska strålningen är förödande och sliter hårt på Voyage.
eller som som jag skrev i en tidigare inlägg. Vi letar efter fel typ av liv.  Kanske finns det massor, men VI kan inte uppfatta dem.  Annan dimension.

Och snart kommer man kolonisera Mars. Med folk. Med frivilliga. Med en oneways ticket i handen.  Direktsänd som  Big Brother.  Vad finns det att se i en 7 månaders lång färd. För att supa kommer ju inte på fråga. Men sex kan man kanske ha. Kanske. Vill man skaffa barn när man inte heller vet vad som väntar? Kan vara riskabelt. Kan de behålla förståndet? ( tänker på dem som efter en vecka isolering fick psykos i Big Brother. Efter en vecka.
Men visst, de modiga ska ju testas också här på jorden. Några års isolering i en ökenlaboratorium.  Men ändå är det inte det samma. För man kan lämna öknen. Men man kan inte lämna kapseln innan man har kommit fram.
De som anmäler sig är modiga. Jag skulle inte vilja byta med dem. Jag har ingen pionjäranda i mig alls. De som vågar kommer dock skriva historia.  Men de kan aldrig, aldrig  komma tillbaka till jorden. Aldrig.  Så Robinsontyper, ni som efter 2 veckor på en inte alls så öde ö gråter krokodiltårar efter barnen , pojkvännen och familjen, gör er  icke besvär. Det fungerar inte.

Så finns det liv utanför vår lilla planet, som vi nu är så duktiga och förstör? Och blir Mars till slut befolkade av människor?  Den som får leva får se.

3 reaktioner på “vart vi är på väg?…

  1. Kul läsning! Att vara alldeles ensam är nog allas fasa. Det kan man inte tänka sig. Kosmisk strålning! Är det farligt?

    Van Allenbältet man måste passera för att komma till månen blir man stekt om man far igenom utan blymantel. Så kan man verkligen åka till månen? Ja, och vad ser Hubble o s v – ingenting. Bara stjärnor? Jag tror det finns liv där ute. Det kan inte bara vara vi. Tror människan kommer från yttre rymden. Damp ner som ett frö och började växa!

    • Frågan är om vi kommer nånsin veta hur allt började. Och varför? Kanske svaret är alldeles för deprimerande och bättre att inte veta så mycket.

Kommentera mera, tack! :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s