…du vet att du har blivit äldre,när…


När följande tankar dyker upp i ens huvud vet man att man har blivit hmmm…äldre…eller i alla fall att något hade hänt:

  • Ingenting är som förr.
  • Allting är längre bort när man går.
  • Det är dubbelt så långt till butiken och jag har lagt märke till att det är en ny backe där också
  • Jag har slutat springa efter bussen, den går när den ska gå.
  • Det ser ut som om de gör trapporna mycket högre nu än vad de gjorde förr.
  • Och har du lagt märke till de små bokstäverna i tidningarna?
  • Det är ingen vits heller att be någon att läsa högt, alla talar så lågt att man knappt kan höra vad dem säger.
  • Fy så trånga byxorna har blivit, särskilt runt livet och höfterna och skosnörena klarar man snart inte att knyta.
  • Till och med folk ändrar sig, de är mycket yngre än vad jag var i deras ålder.
  •  För övrigt så är folk i min ålder mycket äldre än jag är.
  • Jag stötte på en gammal skolkamrat för en tid sedan, hon hade blivit så gammal att hon inte kände igen mig.
  • Tänkte på den stackaren då jag kammade mitt hår i morse och när jag gjorde det såg jag mig själv i spegeln, så ser jag att dom gör inte så bra speglar heller som dem gjorde förr.

Ursprung okänd, men visst är det sant ibland?

6 tankar om “…du vet att du har blivit äldre,när…

    • Helt otroligt vad man kan halka efter på ett nafs. Jag har klickat på länken som finns här och kommer till din FB sida. Men ser jag inte mer det du puffat förr. 🙂
      Jag tror nog inte att jag förstår riktigt grejen. Eller nåt 🙂

      Gilla

  1. ”Jag stötte på en gammal skolkamrat för en tid sedan, hon hade blivit så gammal att hon inte kände igen mig.” Var för ett par veckor sedan på en klassträff och träffade ett 25-tal av mina klasskamrater – 39 år senare. Spännande att se alla efter 39 år. Och visst börjar man bli gaggig – åtskilliga av dem kände jag inte igen. Och fortsatte att tilltala med fel namn under kvällen, fick jag veta några gånger. Dröjer väl inte länge förrän jag börjar ringa vänner och anhöriga med frågan: Var är jag? Som min moder. Hon gick bort strax före ”den nya teknikens” genombrott. Med rätt teknisk utrustning skulle hon flera gånger under dagen med några enkla klick fått rätt positionsbestämning – institutionen som hon befann sig på – utan att behöva ringa någon om just det.
    Förresten: Var är jag?
    Tacksam för besked!

    Gilla

  2. Väldigt sant, faktiskt! Och jag säger som Gunnar, att det där med byxorna känner jag igen. Fattar inte att de bara kan hänga i skåpet och krympa på det viset :)!

    Gilla

    • Ja, den nojan blir mer och mer påtagligt! 😦 Dock tar jag aldrig botox eller åt annat som pumpar upp ens ansikte så att spegeln känner inte igen sin spegelbild längre. )

      Gilla

Lämna ett svar till Antonia Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.