studiebesök i dödens rike…?

Drömmen är en märklig företeelse. Drömmen är viktig. Har aldrig riktigt förstått på vilken nivå är den viktig men utan drömmar mår vi inte bra. (jag pratar nu inte om dagdrömmeri utan dem nattliga äventyren.) När jag var deprimerad för några år sen och fick Fontex har doktorn frågade om jag började drömma än. För det visade om jag blev bättre. det var det första tecken till bättring, sa han.

När jag var yngre var ju varje natt ett nytt äventyr. Ibland ruggig men alltid spännande. Ibland gick det riktig våldsamt till. Blev knivhuggen, strypt, och skjuten. Överlevde alltid. Och tur är det, för någon har sagt att dör man på riktig i drömmen kommer man inte heller vakna mer.  Kanske sant. Jag har ju alltid överlevt. Och jag har alltid vaknat. De våldsamma drömmarna berodde på att jag hade problem med hjärtat, och det kan tydligen ge den typen av drömmar.  Ganska intressant.  Att vissa typer av sjukdomar ger en viss typ av drömmar.

Nu i senare tider har drömmarna blivit mer sällsynta. Jag saknar dem. Verkligen saknar den värld som  var så äventyrlig spännande, ibland rent av skrämmande. Jag fick aldrig ångest.

För några nätter sen fick jag en dröm. En riktig märklig än. Jag fick en rundvisning i dödens rike.

Jag är ju inte troende, och tror inte att vi kommer till himmelen. Faktiskt så tror jag att döden är som att sova. Att jag faktiskt dör varje natt några timmar.  Jag tror inte att det finns ett liv efter detta. Så man måste passa på och nyttja tiden nu.

Därför var det märkligt att i drömmen steg jag över till dem mörkas rike. För det mesta var det som det är nu, fast det var mörkt. Och i det mörka levde alla som vi gör, fast allting utan färg och utan ljus. Allting var lugnt och stilla. Ingen stressade ingen bråkade. Livets krydda var borta. Jag gick runt och var osynligt för alla jag mötte. Kunde iaktta, men ingen la märke till mig. Trots det mörka så var allting väldigt harmonisk och tryggt.  Har en känsla att jag hade en ledsagare, men det är bara en känsla. Efter ett tag vände jag tillbaka, för att välja kampen här på den ljusa sidan.

Hur det blir efter döden får jag nog aldrig veta. Eller jag menar, klart att jag får veta det, men kan nog inte göra jämförelse. Jag antar att dem flesta har en bild eller ett hopp hur det blir. Religion har nog gjort en hel del hur människorna ser på döden. Den ena är mer bisarr än den andra. Som katolik blir jag nog stekt innan jag blir mör och betrodd och upplyft. Manliga självmordsbombare ska möta 16 jungfrur enligt deras tro. Men det sägs aldrig något om kvinnorna som går samma öde. Ska dem träffa 16 orörda pojkar som ska passa upp dem?

Ja, det är ju ändå skönt att jag inte tror. Därför ter sig  min dröm förstås märkligt, men kanske är den inte märkligare än att bli skjuten, strypt eller knivhuggen. För att sen vakna välbehållen och gå till jobbet.

Annons