En erfarenhet rikare, men en vän fattigare…

Jag har dragit mig ur butiken, där jag sålde mina hattar sen mitten av november. I fortsättningen ska jag lita mer på mina känslor som redan innan signalerade att det är inte rätt väg att gå på.   Varningssignaler fanns, men jag valde att inte lyssna.

Sista veckorna kände jag mig som ett litet barn som blev tillrättavisad så fort jag öppnade munnen. Det gjorde att jag knappt ville uttrycka mina åsikter längre för att inte få ovett. Jag förstår att hon har det svårt t.o.m mycket svårt.

För inte så länge sen pratade vi på telefon på kvällen. Hon nämnde förbigående att hon lagar mat. Klockan var lite över 10 på kvällen och enligt henne skulle det ta ca 2 timmar innan den var klar. Jag frågade henne om hon inte var rädd för att somna, för hon just klagade på hur trött hon känner sig? Nej, svarade hon. Jag undrade om hon ändå inte skulle kunna sätta på en klocka på ringning för säkerhets skull. Nej, blev svaret återigen. Eftersom jag kände oro för henne – hon jämt klagar på hur trött hon är – så frågade jag till slut henne om hon visste det att hon inte får ut försäkringen om det händer något som är självförvållat?

Dagen efter fick jag ett samtal från henne där hon skällde ut mig att jag ser henne som en idiot. Att jag har så låga tankar om henne för att jag utgår ifrån att hon inte vet försäkringsvillkoren. Jag var chokad då jag egentligen bara var orolig för henne.

Dagen innan mitt beslut blev en sammandrabbning till. Hon ringde mig för att hon var upprörd över  praktikanten som jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg. Hon har förstört 3 kjolar på raken Praktikanten skulle sitta i butiken, och hon bad henne att sprätta upp några kjolar medan hon sitter där.. Hon fick en sprättkniv för att underlätta. Hon – praktikanten, som sägs vara duktig i att sy och kunnig i yrket – väljer att riva upp sömnen istället. Därmed river hon sönder kjolen. Praktikanten blir inte orolig eller ens avskräckt, hon tar nästa kjol och riven sönder även den. Och den tredje också, när min kompis råkar komma ner och får stopp på henne.

Självklart blev hon arg och förbannad. Vem skulle inte bli det? Jag lyssnar på henne, håller med henne att praktikanten är värdelös. Tyvärr begår jag misstaget och säger till henne att hon borde ringa till arbetsförmedlingen för att prata med hennes handläggare. Det är en ekonomisk förlust för henne de där förstörda kjolarna, och allt annat som hon utför på ett felaktigt sätt som hon får lägga ner tid för att rätta till. Som sagt jag sa till henne att hon borde ringa till arbetsförmedlingen. Borde inte ha sagt. Hon börjar skrika att hon behöver inget råd från mig, hon bara ringde för att berätta. Okej, jag förstår. Men det blir jobbigt att bara lyssna, att inte kunna säga något förutom stackars dig. Särskilt när hon är inne på tredje vändan av historien.

Vid där här laget har jag förstått att hon har svårt för mig. Vi pratar inte alls samma språk. Hon förstår inte mina synpunkter och jag förstår inte hennes. Vi pratar förbi varandra. Jag har ändrat mig och mitt sätt att vara för att inte stöta mig med henne jämt, vilket resulterar i en ganska enformig vänskap. Då hon inte alls uppskattar om jag frågar hur var det på festen som hon själv berättade om att hon var på, eller hur besöket av hennes vän gick, eller liknande händelser för att då tycker hon att jag kränker hennes integritet och att jag är nyfiken. Vill hon berätta så gör hon det själv utan att jag ställer frågor menar hon. Och definitivt inga följdfrågor typ vilken restaurang ni var på, eller vem mer som var där, osv… Vilket jag tycker är en ganska naturlig del av en konversation.

Samma sak gällde mat, film och gud vet vad. Hela tiden kände jag att jag var tvungen att vara på min vakt så att jag inte säger att jag inte gillar något som hon gillade. För då nedvärderade jag hennes smak. Vilket verkligen inte var  och är meningen. Jag vet inte om hon är likadant mot alla sina andra vänner också? Jag vet bara att vi inte är vänner längre. Jag packade ihop mina saker och drog.

Märkligt hur man litar  mest på dem som gör mest skada och inte inser det?

Jag är inte arg på henne, men jag har stängt en dörr. Vi kommer säkert träffas också då vi bor i samma hus. Jag kommer att hälsa, kanske kallprata lite.

Om du läser detta Önskar dig lycka till med butiken och dina kreationer. Jag är inte utan fel, har massor, men jag försöker lyssna på vad andra har att säga, för det är ett bra sätt att utvecklas och ta steget vidare…

Ha det gott!

Annons