Blir irriterad över alla dessa wannabes som så gärna vill bli kända. Anmäler sig i olika program i hopp om att de blir upptäckta och det varar längre än själva sändningstiden.

Egentligen är det deras gnäll som stör mig – inte så mycket att de har ett mål och det är att bli känd på ett eller annat sätt. Utan att de gärna tror att jobbet görs av någon annan.  Att det inte kräver arbete. Att man kan sova sina åtta timmar. Att den inte kräver uppoffring. Att man kan fortsätta sitt liv som tidigare. Men att livet får ett guld skimmer utan ansträngning.  

Att bli framgångsrik kräver mycket. Att prata ut om ryggproblem i tidningen ger det inga poäng hos mig. Det är onödigt vetande. Tv-stjärnan.

I ett engelskt program vill de hjälpa entreprenörer för att lyckas med drömmen de har och tjäna sin miljon inom det första året.  3 mentorer vägleder 3 par. En av paret (2 singel tjejer med varsitt småbarn) helt klart verkar tro att miljonen ska bara läggas i deras bankfack.  Barnet kommer i första hand, särkilt hos en av tjejerna.

Och det är okej, hon måste ju ta hand om sitt barn, men då är det inte lätt att hinna med alla möte de ska åka över hela England, samtidigt som själv bor på Irland. Man märker hur deras mentor blir mer och mer irriterad, då både har med sig sina barn, flaskor välts, papper rivs osv. Måste väl finnas någon som kan passa barnet.  Det kan inte vara lätt att koncentrera sig på en seriös affärsuppgörelse medan ens barn skriker för full hals…

Nåja. Det är kanske inte rätt tid för henne att förverkliga drömmen.  Man måste prioritera. Välja. Annars blir misslyckandet smärtsamt.

Det måste nog vara grundläggande hos människan att gnälla oavsett vad saken gäller…Ganska trist, för vad gjorde jag själv här? Ja, …jag gnällde över wanabes….